Hildur på Åbo stadsteater, 15 biljetter är bokade

Pjäsen Hildur går för tillfället för fulla hus på Åbo stadsteater. 15 biljetter är bokade till föreställningen 19.3.2025 kl. 18.00. Dessutom har jag bokat 15 platser för pausservering i övre foajen med utsikt mot ån. Vad vi vill bli serverade återkommer jag till senare. 
Anmälningarna görs till Leena Sjöblom, e-post leena.m.sjoblom@gmail.com, tel. 040 572 2469 (endast SMS). Sista anmälningsdagen är 12.2.2025. Det är också sista betalnings- och annulleringsdagen. Efter det är anmälningen bindande..
Så här skriver Ann-Christine Snickars i ÅU om pjäsen:
PJÄSEN: ”Hildur” på Stadsteatern surfar bokstavligen på vågen av deckarseriens popularitet
Satu Rämös deckarserie har drabbat den finländska läsekretsen som en lavin, tänkte jag säga. Men metaforen är inte helt lyckad. Den läsande publiken är ju levande och på benen för att rusa till teaterföreställningen om Hildur, huvudperson i Rämös böcker som nyss kompletterades med nummer fyra i serien.

Dramatiseringen som är en av Stadsteaterns höstpremiärer på stora scenen är för fansen, lika bra att göra det klart. Att sätta upp deckare som scenteater är inte helt oproblematiskt, publiken kanske redan känner till lösningen och överraskningen uteblir.

I Satu Rasilas dramatisering är det givet att huvudpersonen Hildur Rúnarsdóttir är i fokus mer än brotten. Pjäsen baserar sig på Rämös tre första böcker, ”Hildur”, ”Rosa & Björk” och ”Jakob” (de två första titlarna finns på svenska). Det betyder att ganska mycket av stoffet har fått stryka på foten, helheten handlar om Hildur, den ganska ensamma, ibland ångestridna polisen, besatt av att träna och särskilt att surfa.

Det handlar om henne och hennes miljö, den lilla samhället Ísafjörður, som är en ort i nordvästra Island, just där landmassan bildar en hand som sträcker sig mot Grönland. Det är en liten ort där alla känner alla, där livet domineras av Nordatlanten och ett kargt klimat.

Scenbilden, skapad av Milja Salovaara, tar vara på den dramatiken. I centrum finns en upphöjd vågig konstruktion, den kan vara hav, den kan vara berg och dal, den kan ge tak till människors boningar, som bara antyds stiliserat, ganska smått. Proportionerna är inte på människornas sida, man förstår att allting är en kamp.

Ljussättningen, av Janne Teivainen, kompar detta, man kan bygga hela landskap med strålkastare. Och ingången till tunneln, som Hildurs småsystrar försvinner i, är ett mörkt hål omringat av en bedräglig krets av ljus. Det är spöklikt och suggestivt, och regin, av Anne Rautiainen, försummar inte att upprepa scenen.

Föreställningen börjar med en magnifik surfscen, där hela scenen fylls av vågors kraft och saltstänk i en kombination av scenografi, belysning och en projektion designad Sanna Malkavaara. Det är ett maffigt anslag, scenerna efteråt får leva i skuggan av det, på gott och ont.

Hildur i romanformatet kan verka ganska oåtkomlig, det är hennes särdrag och försvaret mot uppväxtens trauma, familjevåldet och småsystrarnas försvinnande. Asta Sveholm som scenens Hildur gör henne sårbarare och några grader skörare. Man kan se hur det förflutna trycker henne, kroppshållningen är ofta spänd, den förändras bara i surfingen, som är en fristad.

Föreställningen måste av nödvändighet bli episodisk. Den avtäcker steg för steg mysteriet i Hildurs eget liv, medan böckerna som manuset baserar sig på också innehåller mord och utredningar, som nu får passera snabbt, mest som omnämnanden. På ett sätt stämmer det rätt väl överens med den riktning som den moderna deckaren tagit. Brottens motiv noteras bara i förbigående och utredarnas turbulenta känsloliv är i förgrunden.

 Otto-Ville Väätäinen

En bild av frihet. I surfen finner Hildur lättnad och lycka. I dramatiseringen av Satu Rämös deckarhistorier på Stadsteatern i Åbo är surfscenerna en visuell höjdpunkt.

Det går ganska fort undan, och Rämö-fansen kan gilla att man hinner med mycket, att systrarnas öde får förklaring, att Jakobs prövningar når sin höjdpunkt. Men Jakob, som är en viktig person från början, och som står för kopplingen till Finland (han har ju finsk polisutbildning), får inte så mycket utrymme.

Sami Lalou som gör Jakob, ger rollen en plausibel kontur, han kämpar med ett lättantändligt temperament och en framvällande bitterhet (mot sitt ex), men hans uppriktighet och mjukhet vinner (och så stickar han ju!). Lite synd att vänskapen mellan Hildur och honom inte får mer plats.

Ganska kortfattade blir också Hildurs chef Beta, Ulla Reinikainen, och moster Tinna, Kirsi Tarvainen, i synnerhet som interaktionen med dem ofta utspelar sig på informationsutbytesnivå. När känsla och attraktion är med blir genast rymden större kring gestalterna, som hos Stefan Karlssons Freysi, Hildurs halvhemliga intima vän i första boken. Eller hos Gudrun, Linda Wiklund, som inte för ett ögonblick döljer sitt intresse för Jakob.

Pjäsen arbetar med tillbakablickar, då blir Hildurs mamma och pappa blir lika viktiga som systrarna. Linda Hämäläinen ger mamman, i sekvenser som utspelas i en dov minnesmiljö, man ser dem liksom i svartvitt, en aspekt av offer, men hon blir också som en samlande gestalt.

Det är smärtsamt. Ett viktigt motiv är också våld i nära relationer. Pappan i minnet, på scenen Tom Petäjä, framstår som tyrannisk och oberäknelig. Alla skådespelare, utom Sveholm och Lalou, dubblerar i många roller, ibland med repliker, ibland utan. Barnrollerna är sceniskt viktiga, men genomgående ordlösa.

Vad är det då som ger det isländska en sådan genomslagskraft på finska? Miljön måste vara en orsak, fastän den inte omedelbart liknar den finska stämmer kargheten väl emot något i vår uppfattning av ”natur”. Och deckarnas våldsskildring, att våldet och hemligheterna skär rakt igenom familjer, måste vara en annan – det angår oss.

Men det finns ytterligare något. En direkthet mellan människor och en lust till frihet. Som när Hildur förs fram på vågen. Pjäsen slutar i en sådan scen.